
Dessa har långa högkammsmattor (över 51mm), är ofta lätta och med hög motoreffekt. De saknar i regel konventionell elstart och är allt oftare tillverkade i exklusiva material för att hålla vikten så låg som möjligt. De har relativt mjuk fjädring för att bättre ”kliva upp” på lös snö, och har smalare mellan skidorna för att vara lätta att lägga omkull och underlätta skråkörning.
De första mountainmaskiner hade i regel mattlängder på 345–365 cm och kamhöjder på 32–38 mm. Dagens extrema mountainmaskiner har inte sällan upp till 442 cm långa band med kamhöjder på över 76 mm. Mountainskotrarna har låg utväxling i förhållande till en sportskoter eller touringskoter. Insprutade 2-taktsmotorer dominerar, men även 4-taktsmotorer förekommer.
Mountainmaskiner kallas i dagligt tal för lössnömaskiner. Lössnömaskiner har smalare mellan skidorna i framvagnen än touringmaskiner. Detta gör att maskinen blir mer ”lättburkad” vid friåkning, men den blir samtidigt mer spårkänslig och betydligt vingligare vid ledkörning och direkt olämplig att åka med passagerare.
Den höga kamhöjden leder till att skoterns glidskenor fort börjar överhettas om underlaget är hårt och isigt. Dessa maskiner är gjorda för stående körning. Sittdynan är minimal, dels för låg vikt, men också för att göra manövreringen smidig när föraren snabbt behöver flytta tyngdpunkten vid till exempel skråkörning. Rutor och andra typer av vindskydd är väldigt små, för att minska risken för att de vid en skarp sväng i lössnö ska styra upp snö på föraren eller gå sönder om skotern välter.
Många touringmaskiner bygger på samma grundkoncept som sportskotrarna beträffande motorer och kamhöjder på mattorna mm.