Naturvårdsverket har nyligen ändrat sin tolkning av regelverket kring snöskoterkörning och därmed sin vägledning till landets hundratusentals skoteråkare. Den nya vägledningen, publicerad den 30 januari 2026, innehåller framförallt deras tolkning av lagar om att markägares tillstånd krävs för körning utanför skoterled.
I detta har Naturvårdsverket fel. Tidigare var den vedertagna tolkningen att snöskoter fick framföras utan tillstånd av markägaren, så länge terrängkörningslagens villkor var uppfyllda. Nu har Naturvårdsverket sökt strid i detta.
LÄS OM NATURVÅRDSVERKET NYA RIKTLINJER HÄR »
Här följer material om sakfrågan och som vederlägger det faktum att Naturvårdsverket har fel i sin tolkningar av lagen och att de borde snarast dra tillbaka sin vägledning och göra den juridiskt korrekt före en ny publicering.
En genomgång av juridiken
Det är inte helt rätt att följa med i alla svängar när juridiskt kunniga personer pekar på en mängd lagar, utredningar, åsikter och tolkningar. Men samtidigt är det oerhört viktigt att det juridiska blir rätt. Naturvårdsverket har inte tolkat det juridiska rättsläget rätt, vilket vi anser vara uppseendeväckande.
Här erbjuder vi dig att ladda ner en pdf där vi grundligt går igenom de juridiska grunderna för varför Naturvårdsverket har fel.
LADDA NER DEN JURIDISKA GRUNDEN FÖR VÅR TOLKNING AV RÄTTSLÄGET »
Svar på Naturvårdsverkets juridiska bedömning
Efter det att Naturvårdsverket publicerat sin nya vägledning har deras tolkning fått hård kritik från många håll. Det har föranlett Naturvårdsverket att på sociala medier sprida en skrivelse där de – faktiskt för första gången – försöker argumentera för sin sak rent juridiskt.
Vi menar att de har fel i sin tolkning av rättsläget och därmed är Naturvårdsverkets vägledning också felaktigt utformad. Här följer Naturvårdsverkets påstående och Snöskoterbranschens svar.
Naturvårdsverkets påstående:
”Terrängkörningslagen är en uteslutande offentligrättslig förbudslagstiftning”
Redan av förarbetena till den nu gällande terrängkörningslagen, proposition 1975/76:67 (https://data.riksdagen.se/dokument/FZ0367), framgår att terrängkörningslagen är en uteslutande offentligrättslig förbudslagstiftning.
Här krävs måhända ett litet förtydligande;
Offentlig rätt är den del av juridiken som reglerar statens roll gentemot folket. Den offentliga rätten omfattar bl.a. statsrätten, straffrätten och förvaltningsrätten. Den offentliga rätten reglerar inte vad som gäller mellan enskilda – exempelvis vad som gäller din rätt att köra skoter på min eller på någon annans mark – den frågan sorterar istället under den s.k. civilrätten.
Civilrätt (även kallat privaträtt) är den del av juridiken som berör just förhållanden mellan privatpersoner och andra så kallade privata rättssubjekt (det vill säga privata aktörer av alla slag). Civilrätt är alltså de regler som gäller privatpersoners och/eller företags m.fl.’s inbördes förhållanden. Skadeståndsrätt, avtalsrätt och fastighetsrätt är exempel på civilrätt.
Snöskoterbranschens svar:
Detta argument, som Naturvårdsverket hänger upp i princip hela sin argumentation på, är i helt enkelt inte korrekt. Fakta är följande:
Det är korrekt att terrängkörningslagen är offentligrättslig till sin karaktär, i den meningen att den reglerar tillåtlighet och sanktioner gentemot det allmänna. Av detta följer emellertid inte att civilrätten kan uppställa ett parallellt eller överordnat krav på fastighetsägarens samtycke i situationer där lagstiftaren uttryckligen har tillåtit ett visst handlande.
När lagstiftaren genom en tvingande och uttömmande reglering har slagit fast att viss terrängkörning är tillåten, föreligger ett sådant rättsligt stöd. Ett handlande som är uttryckligen tillåtet enligt lag kan därmed inte samtidigt anses utgöra ett civilrättsligt otillåtet intrång.
Om så hade varit fallet hade terrrängkörningslagen varit helt överflödig och skogsbruk, renskötsel, nyttotrafik och nöjesåkning blivit praktiskt omöjliga. Det finns nämligen ingen civilrättslig regel som säger:
“Du får inte färdas över annans mark med motorfordon om det inte finns ett avtal”
När lagstiftaren uttryckligen reglerar både förbud och undantag, saknas utrymme att genom civilrättsliga resonemang införa ytterligare begränsningar som inte har stöd i lagtext eller förarbeten. Då civilrätten inte innehåller något generellt förbud mot tillfälligt nyttjande av mark på ett oskadligt sätt, faller Naturvårdsverkets argument platt till marken.
Naturvårdsverkets påstående:
”Terrängkörningslagen ger inte någon civilrättslig rätt för dig, mig eller andra att köra skoter på annans mark utan lov.”
Eftersom terrängkörningslagen uttalat är 100% offentligrättslig så ger den alltså inte någon (civilrättslig) rätt för dig, mig eller andra att köra skoter på annans mark utan lov. Den anger enbart att det inte är förbjudet att köra skoter på snötäckt mark som inte kan skadas av körningen. Det krävs alltså inte dispens från länsstyrelsen för att få köra skoter på snötäckt mark (annat än för körning utanför upplåten skoterled i regleringsområden, naturreservat och nationalparker).
Detta är en i sammanhanget mycket viktig distinktion, som är bärande för hela resonemanget.
Snöskoterbranschens svar:
Här har Naturvårdsverket åter fel. Svensk rätt kräver inte alltid ”positiv rätt” för till exempel nyttjande. Generellt gäller istället följande vad gäller förbud och rättighet: Det som inte är förbjudet är tillåtet – så länge det inte kränker annans rätt på ett rättsstridigt sätt.
Enligt legalitetsprincipen i 1 kap. 1 § regeringsformen ska den offentliga makten utövas under lagarna. Det innebär att såväl förbud som tillåtna undantag i lag ska respekteras i rättstillämpningen.
Detta gäller särskilt när lagstiftaren aktivt har reglerat rättsområdet – som den gjort med terrängkörningslagen. Då lagen förbjuder fordon i terrängen och samtidigt ger tydliga undantag, vilka också bekräftas i terrängkörningsförordningen, är det juridiskt tillåtet att köra snöskoter på annans mark så länge lagens begränsningar uppfylls – alltså så kallad oskadlig snöskoterkörning utan markägarens tillstånd.
Naturvårdsverkets uttalande om att detta är en viktig distinktion, samtidigt som de helt enkelt tolkar lagen felaktigt, gör att deras bärande resonemang inte har någon juridisk grund. De för fram en åsikt, inte juridisk fakta.
Naturvårdsverkets påstående:
”Terrängkörningslagen ger alltså ingen rätt att köra skoter på annans mark. ”
Så – terrängkörningslagen ger alltså ingen rätt att köra skoter på annans mark. Den anger enbart att det inte är förbjudet att köra skoter på mark som är (väl) snötäckt. 100% offentligrättslig förbudslagstiftning. Det finns inte heller någon annan lag (vare sig offentlig- eller civilrättslig) som ger en sådan rätt.
Snöskoterbranschens svar:
Detta stämmer inte heller. Som beskrivet ovanför förbjuder inte terrängkörningslagen färd med snöskoter på annans mark så länge man kör så kallat oskadligt. Det som – i ett juridiskt perspektiv – inte är förbjudet är ej heller straffsanktionerat, vilket i sin tur innebär i praktisk mening att det är tillåtet. Naturvårdsverket har även här fel i sin tolkning.
Terrängkörningslagen och terrängkörningsförordningen utgör en tvingande och uttömmande reglering av när motordrivna fordon får framföras i terräng. När körning sker inom ramen för lagens uttryckliga undantag föreligger ett rättsligt tillåtet handlande.
Varken avsaknaden av en motoriserad allemansrätt eller hänvisningar till civilrätten kan ersätta eller inskränka dessa undantag. Ett generellt krav på fastighetsägarens tillstånd saknar stöd i lag och strider mot lagstiftarens uttryckliga avvägning.
Naturvårdsverkets påstående:
”Men i den svenska rättsordningen väger sedvanerätter precis lika tungt som skrivna lagar.”
Ur ett civilrättsligt perspektiv får man dock nyttja annans mark utan att först be markägaren om lov så länge man håller sig inom allemansrättens ramar. Allemansrätten är en sedvanerätt – ingen lag. Men i den svenska rättsordningen väger sedvanerätter precis lika tungt som skrivna lagar. Sedvänjor likställs alltså med lag.
Snöskoterbranschens svar:
Detta är åter ett felaktigt påstående. Högsta domstolen har i avgöranden, NJA 1981, tillsammans med NJA 1984 som kodifierar det ursprungliga beslutet, uttalat att: ”Sedvana och hävdvunnen rätt är subsidiära rättskällor”.
Sedvana kan alltså bara beaktas när lag saknas eller är oklar. I svensk rätt gäller följande rangordning:
- Grundlag
- Lag
- Förordning
- Praxis
- Sedvana/Hävdvunnen rätt
Högsta domstolen har med sina prejudicerande beslut, och lagstiftaren har i sitt beslut att inte remittera frågan om markägarens tillstånd (i samband med remitteringen av SOU 2019:67), visat följande: Allemansrätten gäller endast inom ramen för gällande lag.
Naturvårdsverket har helt enkelt helt fel när de jämställer sedvänjor med lag. Det finns inga prejudikat där allemansrätten tillåts sätta terrängkörningslagen – och därmed dess tydliga undantag – ur spel. Att ett statligt verk inte har kontroll på grundläggande rättspraxis och prejudicerande rättsskipning är under all kritik.
Naturvårdsverkets påstående:
”Men man får bl.a. inte köra skoter med hänvisning till allemansrätten.”
Det är sedan mycket länge konstaterat att allemansrätten enbart omfattar ”allemansrättslig färdsel” (se bl.a. de utredningar, propositioner och annat som hänvisas till i SOU 2019:67). Till sådan färdsel räknas inte färdsel på motoriserade fordon. Allemansrätten är icke-motoriserad. Man får gå, cykla, åka skidor m.m. Men man får bl.a. inte köra skoter med hänvisning till allemansrätten.
Snöskoterbranschens svar:
Detta är typiskt för Naturvårdsverkets argumentation. Först menar de att Allemansrätten är likställd med terrängkörningslagen, vilket som ovan visats är helt fel. Sedan hänvisar de till att det inte finns en motoriserad allemansrätt (vilket är korrekt) för att försöka leda i bevis att man behöver markägarens tillstånd för att köra snöskoter på dennes mark. Ingen – utöver Naturvårdsverket – använder argumentet om att det skulle finnas en motoriserad allemansrätt. Vi andra pekar på faktisk lagstiftning.
Men med det bortser Naturvårdsverket från:
- Att varken allemansrätten eller civilrätten reglerar frågan om markägarens tillstånd.
- Svensk rättspraxis avseende den rangordning vi visat på ovan.
- Allemansrätten styr inte terrrängkörningslagen.
- Att terrängkörningslagen är tydlig med förbud och undantag från förbud vilket i praktiken gör att oskadlig snöskoterkörning är tillåten.
- Att Högsta domstolen beslutat just det faktum att terrängkörningslagen går före allemansrätten.
- Att regeringen valde att inte remittera frågan om markägarens tillstånd i SOU 2019:67.
- Att utredningen lade dessutom inte ens fram några författningsförslag i denna fråga.
Naturvårdsverkets påstående:
”Man kan inte köra skoter på annans snötäckta mark (däremot på sin egen) utan att först ha kommit överens med markägaren ”
I avsaknad av stöd i allemansrätten, och i avsaknad av en uttryckt rätt att köra skoter på annans mark i annan lagstiftning, så kan man bara konstatera en enda sak: Man kan inte köra skoter på annans snötäckta mark (däremot på sin egen) utan att först ha kommit överens med markägaren om att det är ok, eller att markägaren på annat sätt har visat att det är ok, exempelvis genom att godta att en skoterled går över dennes mark.
Snöskoterbranschens svar:
Nej. Man kan inte konstatera det som Naturvårdsverket här gör till sin mening. I själva verket förhåller det sig helt tvärtom. Terrängkörningslagen förbjuder fordonstrafik i terrängen, men stadgar samtidigt ett antal tydliga undantag. Det finns inga krav på att lagtexter skrivs som en rättighet, utan det motsatta förhållandet gäller: om det inte är förbjudet är det per automatik lagligt, tillåtet och i sin förlängning till och med en rättighet.
Du har därmed rätt att köra snöskoter på någon annans mark utan tillstånd så länge alla krav i terrängkörningslagen och terrängkörningsförordningen är uppfyllda.
